Hunden

Pajo, hälleforshundens stamfader (sid 2/4)

Eftersom jag då var en ivrig harjägare och Ture började att bliva gammal skulle jag försöka att göra även Pajo till en harhund. Första hösten hade jag honom tillsammans med fadern, men någon harhund tycktes han ej vilja bliva. Däremot kunde han skälla på skogsfågel som det fanns gott om då. Älg var det däremot mycket ont om i skogarna. Om man råkade komma på ett färskt älgspår kunde man dock märka att han hade stort intresse av dessa redan första hösten.Jag hade då kommit upp i 18-års åldern och började få intresse även för älgjakt. En oktobersöndag påföljande höst skulle jag få följa en något äldre kamrat på just älgjakt. Han hade lånat en älghund av sin bror och så skulle jag ha Pajo med. Det var som sagt mycket lite älg i skogarna och vi gick ända tills på eftermiddagen innan vi hittade ett någorlunda färskt älgspår. Till sist hittade vi spår efter en familj på fyra djur. Spåren var visserligen något dygn gamla, men eftersom kamratens hund var en bra spårhund, så gick det ehuru knaggligt att följa spåren. Efter någon timmas spårning kunde vi dock se att vi kommit på färskare visten och vi kunde ana att älgarna fanns i närheten. Det var ej långt till skymning och vi kom överens om att kamraten skulle släppa sin hund men att jag skulle hålla Pajo i koppel ifall att älgarna skulle stanna för hunden. Det blev mycket riktigt ett upptag med ett kort ståndskall sedan blev allt tyst. Vi stod kvar och lyssnade om vi skulle höra något mer skall, men allt var tyst. Det började att regna och skymningen började att falla. Om någon minut kom hunden tillbaka och vi hade inget annat att göra än att koppla hundarna och börja gå hemåt.

Vi hade över en mil hem och de tre, fyra första kilometrarna i svår terräng innan vi nådde en större gångstig. Efter att ha gått ett stycke släppte vi de bägge hundarna för att det skulle gå bättre att gå i terrängen. När vi nått fram till kanten av en mindre myr, försvann med ens de bägge hundarna. Vi stannade upp och undrade vad de kunnat få vittring av. Vi stod en stund och väntade allt medan regnet tilltog. Jag minns att jag sa till kamraten, om det ändå kunde komma en älg så vi finge skjuta vattnet ur gevärspiporna. Jag hann knappt säga detta förrän det kom en älg travande ut på myren, med Pajo tätt efter. Det blev en kort affär. Ungtjuren föll ihop vid myrkanten och nu var även den andra hunden framme vid älgen.

Det var nu nästan mörkt och vi hade inget annat än att skyndsamt bege oss hemåt sedan vi hastigt tagit ur älgen. Men nu måste vi ha hundarna kopplade vilket var mycket besvärligt i mörkret och den svåra terrängen. Men annars var det risk att de vände åter till älgen. När vi omsider nådde fram till gångstigen var det fullständigt nermörkt och det var nog mest hundarnas förtjänst att vi kunde följa densamma. När jag genomblöt omsider kom hem hade det varit mörkt i flera timmar och då hade min kamrat ändå nära en halv mil hem.Jag har under årens lopp ofta tänkt på denna min första älgjakt. Jag är ganska säker på att om många av dagens älgjägare måste göra en sådan test så skulle nog antalet älgägare starkt reduceras. Men nu var älgintresset väckt hos både mig och Pajo.

Sedan sköts det några älgar varje höst för Pajo. Men så fridlystes älgen i norra Hälsingland och det blev mindre jakttillfällen. Men jag hade tillgång till jakt på Medelpadsidan. Jag bodde ej så långt från länsgränsen.

forts....

föregående....