Hunden

Ostjak

Redan på slutet av 1800-talet fick man i Norden höra talas om en mycket god rysk jakthund som kallades för ostjakhunden. Ostjakerna är ett jägarfolk, som intill nutid i huvudsak levt på jakt och fiske. Nordiska forskare och resenärer kom i kontakt med detta folk och blev mycket imponerade av deras jakthund. Den var effektiv, oförvägen och modig nog att utan tvekan ta upp kampen med björnen. Några enstaka hundar hittade också till Norden, men dessa uppblandades med lokala spetsar och assimilerades omgående.

Jägarfolk tillhörande det finsk-urgiska stamträdet har nästan alla efterlämnat en egen hundras. Ostjakerna vid Ob hade således ostjakhunden, denna hund tillsammans med Uralsluttningarnas Voguler och deras vogullaika bildar idag den västsibiriska laikan.

Ostjakhundar, sällan sedda i Sverige men från 1908 fick de ändå svensk standard. Dessa ryska jakt- och slädspetsar fanns i två storlekar och var vita eller isabellafärgade. 1903 träffades sex spetshundsentusiaster från Sverige, Norge och Finland för att ansöka om ett typordnande av nordiska spetsar. Ostjakhundarna fick svensk standard 1908. Nämnas bör att skansen hade fina exemplar av ostjakhundar i tidigt 1900-tal.

Spanja

I Hälleforshundens ursprung finns ostjaktiken Spanja som levde på Hällefors bruk på 30-talet. Denna hund parades med en av de första hälleforsarna och benämns som hälleforsarens urmoder. Många ägare av de tidiga hälleforsarna kallade sina hundar för ostjaker.

Utseende Ostjakhunden

Huvud och panna breda och starkt välvda. Pannavsatsen starkt markerad. Nosen av medellängd och mindre tillspetsad än hos andra spetsraser. Nosspetsen skall vara svart. Öronen uppåtstående, i spetsen något avrundade men vid roten breda. Öronen verkar kortare än hos andra spetsraser och detta beror på, att hunden är mycket långhårig omkring halsen och öronen. Fanns i två storlekar och var vita eller isabellafärgade. Den kraftiga, rikpälsade och bredskalliga ostjakhunden har varit utsatt för påverkan av arktiska hundar och syrjänhunden.