Ostjak
Redan på
slutet av 1800-talet fick man i Norden höra talas om en mycket
god rysk jakthund som kallades för ostjakhunden. Ostjakerna
är ett jägarfolk, som intill nutid i huvudsak levt på
jakt och fiske. Nordiska forskare och resenärer kom i kontakt
med detta folk och blev mycket imponerade av deras jakthund. Den
var effektiv, oförvägen och modig nog att utan tvekan
ta upp kampen med björnen. Några enstaka hundar hittade
också till Norden, men dessa uppblandades med lokala spetsar
och assimilerades omgående.
Jägarfolk
tillhörande det finsk-urgiska stamträdet har nästan
alla efterlämnat en egen hundras. Ostjakerna vid Ob hade
således ostjakhunden, denna hund tillsammans med Uralsluttningarnas
Voguler och deras vogullaika bildar idag den västsibiriska
laikan.
Ostjakhundar,
sällan sedda i Sverige men från 1908 fick de ändå
svensk standard. Dessa ryska jakt- och slädspetsar fanns
i två storlekar och var vita eller isabellafärgade.
1903 träffades sex spetshundsentusiaster från Sverige,
Norge och Finland för att ansöka om ett typordnande
av nordiska spetsar. Ostjakhundarna fick svensk standard 1908.
Nämnas bör att skansen hade fina exemplar av ostjakhundar
i tidigt 1900-tal.
Spanja
I
Hälleforshundens ursprung finns ostjaktiken Spanja som levde
på Hällefors bruk på 30-talet. Denna hund parades
med en av de första hälleforsarna och benämns som
hälleforsarens urmoder. Många ägare av de tidiga
hälleforsarna kallade sina hundar för ostjaker.
Utseende
Ostjakhunden
Huvud
och panna breda och starkt välvda. Pannavsatsen starkt markerad.
Nosen av medellängd och mindre tillspetsad än hos andra
spetsraser. Nosspetsen skall vara svart. Öronen uppåtstående,
i spetsen något avrundade men vid roten breda. Öronen
verkar kortare än hos andra spetsraser och detta beror på,
att hunden är mycket långhårig omkring halsen
och öronen. Fanns i två storlekar och var vita eller
isabellafärgade. Den kraftiga, rikpälsade och bredskalliga
ostjakhunden har varit utsatt för påverkan av arktiska
hundar och syrjänhunden.