Det är början av november. Vi jagar i vargrevir, Korsåreviret. Detta medför vissa svårigheter, förutom oron för hunden så är älgstammen inte vad den varit. Vi ska skjuta en kalv innan vi får skjuta en vuxen älg, till följd av detta har vi nu harvat på i några veckor utan att kunna nedlägga någon älg.

 
Jag har börjat misströsta, det finns nog ingen kalv kvar i livet. Min Hälleforstik Norma har gjort vad hon har kunnat de föregående veckorna. Jag har släppt flera vuxna djur varav flera ensamma kor som hon jobbat med.

Det är lördag morgon, vi har kommit överens om vart passkyttarna ska sitta, jag och Norma ska gå genom det vi kallar Hagarna, en skogstapp som går paralellt med en vägen som skiljer jaktmarken från byn. Det har tidigare varit ett bra område men på grund av vägen och närheten till fårhagar brukar jag dra mig för att släppa Norma där. Hon är i ärlighetens namn inte alltid så styrbar, mer jaktlust än samarbete. Nu har vargen härjat i flera av byns fårhagar, så fåren är i alla fall inplockade.

Jag släpper tiken i skogstappens västra ände och planerar att gå österut. Tiken drar i motsatt riktining och jag får stå och vänta i över en halvtimma innan hon behagar återkomma och försvinner in i det område jag tänkt att vi ska jaga igenom. Vi tar oss framåt och har så småningom kommit bort till den östra kanten. Tiken ligger ute i en stor ungskog länge, jag ser på pejlen att hon snurrar runt i ”spenaten”. Jag går upp över en liten skogsväg och väntar in henne, jag ropar upp mina skyttar och berättar att vi snart ska gå in i området där dom sitter. Tillslut ger tiken upp sitt sökande i ungskogen och kommer till mig, jag börjar gå upp i det nya området som ska genomsökas, men hinner bara hundratalet meter innan jag ser tiken komma tillbaka och i full karrär dra ner mot ungskogen igen. Jag suckar och tänker att hon ju redan sökt igenom därnere. Jag hinner inte tänka mer innan jag hör de efterlängtade skallen. Jag tar upp pejlen och ser at hon hittat älg precis i ungskogens kant, ner mot stora vägen. Det blåser och börjar snöa lätt, jag har svårt att urskilja på ljud vart hunden är, men jag ser på pejlen att det rör sig uppåt mot mig. Jag börjar ta ner bössan som hänger på axeln, men får stanna till mitt i den rörelsen då jag plötsligt ser en älgskalle dyka upp. En älgko kommer smygande, hon stannar till och vädrar. Jag ser något röra sig bakom kon och ser efter någon sekund att det är en kalv, den efterlängtade kalven som jag hoppats få se varenda gång tiken tagit upp älg tidigare under jakten. Nu står den där tillsammans med sin ko och vädrar. Jag står som förstenad med bössan i höjd med midjan. Till slut bestämmer sig kon för att fortsätta i den riktning hon var påväg mot. På 40-50 meter travar de förbi mig i grovskogen. Jag får snabbt upp bössan, ser kon passera i kikaren och när kalven dyker upp smäller det.

Det är ett snabbt skott i en glugg mellan träden, jag blir genast osäker och försöker få ett nytt läge, men det blir för tätt och går nu för fort. Jag hinner inte få på en andra smäll. Jag ropar lite stressat på radion att jag skjutit på en kalv, och att det går rakt in i det område vilket mina passkyttar sitter i. Endast 70 meter innanför mig blir det ett kort stånd igen innan det går vidare ett par hundra meter i riktning mot min far som sitter i ett vägpass. Det blir ståndskall ett par hundra meter innanför honom.

Jag går fram och tittar i spåren. Det är fläckvis snö och mer snö singlar ner från himlen i ökande takt. Några meter från skottplatsen ser jag några bloddroppar. Jag förstår att tiken knappast lär hjälpa mig att leta, hon står mellan mig och min far och dunkar på. Men jag kan utan större problem följa spåren fram till en mycket tät granskog. Precis i den rågång som skiljer den gallrade skog jag kommer från och den täta granskogen ser jag en ensam bloddroppe, den enda jag sett efter de dropparna som fanns i början av spåret. Jag försöker följa spåren inne i tätan, det är mycket svårt att handspåra där inne och snöfallet tilltar för varje minut som går.

Jag går om och om igen. Spåren kommer ut ur det täta längre bort, i riktning mot den plats där tiken nu står och skäller. Där ser jag bara ett spår. Eftersom snön ligger fläckvis och ny snö nu vräker ner är det svårt att se. Jag pratar på radion med resten av laget och berättar att jag inte hittat kalven. De flesta tror att kalven står med kon där hunden nu skäller.

Min far som är den enda med erfarenhet av att gå med hund säger dock till mig att kalven lär ligga där det först blev ett kort stopp efter skottet. Jag tänker att han nog har rätt. Det första stoppet med någon minuts ståndskall skedde 10-talet meter in i granskogen. Jag går igenom tätningen igen, försöker gå efter pejlen, hittar inget. Går om igen och försöker hitta. Där går jag länge och letar efter en påskjuten älgkalv. Jag gör även ett försök att smyga på ståndet för att se om det är en ensam ko hon står med. Men jag kommer inte in, där det står ligger skrapig snö. Det är tätt och jag kommer inte närmare än 70 meter.

Tillslut bestämmer vi att några passkyttar får komma och hjälpa till att leta. Om någon timme är det mörkt. Alternativet är att åka och hämta en annan hund att spåra med. Men vi samlas fyra stycken, en vill smyga på ståndet som endast är 250 meter bort, det får han. Vi andra går in i grantätningen och letar. Vi går tre personer fram och tillbaka där inne utan att hitta något. Samtidigt lyckas person nummer fyra med att stöta ståndet så det drar iväg. Vi fortsätter att nöta på inne i grantätningen, men kalven är som uppslukad av jorden.

Så småningom tittar jag på pejlen och ser att tiken är på väg tillbaka. Vi står och kliar oss i skallen, vart är kalven? Vi står i ring och tittar på varandra. Plötsligt fastnar tiken på en punkt på pejlen. Det är precis där älgspåren gick in i grantätningen. När tiken är kvar på samma plats trots att jag ropar på henne från 50 meter förstår jag att sökandet äntligen är klart. En stor lättnad sköljer över mig när jag kommer fram och ser Norma sitta på kalvens rygg och ragga päls. Även hos övriga skrattas det av lättnad. Vi har passerat kalven på 10-talet meter otaliga gången utan att ha sett den. Den ligger 70 meter från skottplatsen. En lungsmäll förvissar mig om att den dog snabbt. Lättnad och glädje äver att lyckas blandas med skuldkänslor över att ha skjutit den enda kalv vi sett i livet sedan jakten böjade. Att bedriva älgjakt med hund i ett vargrevir är komplicerat på många sätt, vi vet aldrig hur länge det håller. Kanske gör det glädjen i varje lyckad dag med hunden extra stor.
 

Ulrica och Norma, Bjursås