Gajo - En hund med många gåvor

För några veckor sedan så talade jag och Dan, en arbetskollega i Lycksele, med varandra över telefon. Efter avslutat samtal så hade jag förstått att kunskapens ljus ännu inte kastat sitt sken över den svenska älgjägarkåren i allmänhet och den del av kåren som finns inom Lyckseles förvaltningsgränser i synnerhet. Särskilt kraftigt tycks denna ljusbrist ha drabbat just mina arbetskollegor. Eftersom jag sedan födseln blivit utrustad med en osedvanligt  stark ansvars och pliktkänsla så insåg jag genast vilken omfattande, ja närmast formidabel, arbetsuppgift som nu låg där framför mig.

En uppgift som, vid ett närmare betraktande mera måste ses som ett åliggande, stod fullständigt klar för mig då Dan med sin väna och oskyldiga stämma ställde frågan varför man skall utrusta sig med en hälleforshund då man jagar älg. Den som talat med Dan vet hur len, vän och oskyldig hans stämma kan vara.

EN SÅDAN FRÅGA!!! JAG HÄPNAR!!!

Å HELA HÄLLEFORSHUNDKLUBBENS VÄGNAR SÅ HÄPNAR JAG ÄNNU MERA!!!

Först så tänkte jag att jag hört fel. Åldern börjar ju göra sig påmind och hörseln är inte längre vad den har varit. Öronsus, vaxproppar, ökad hårväxt och annat skräp i hörselgången kan ju lätt ställa till med förtret. Men under det att jag famlade runt på skrivbordet efter ett gem eller något annat verktygsliknande föremål lämpligt till att återställa hörselapparaten med så hinner karlen upprepa sin fråga och denna gången i ett ännu lenare tonläge. 

”Kan du förklar för mäg vafför n´hälleforsar kan va na å´ha?” Ingen tvekan! Allt står klart! Här finns det väderkvarnar att nedkämpa! Här kommer det att krävas krafttag och detta utan hjälp av en vapendragande Sancho Panza! Informationen måste spridas snabbt och nu! Här måste kunskapens ljus genomlysa okunnighetens mörker!

Och vem kan då vara lämpligare än jag, att likt en hälleforshundarnas Don Quijote ta den kastade handsken och dra ut till kamp?

Efter ett liv tillsammans med ett stort antal individer som sagts mig tillhöra familjegruppen hunddjur, av vilka flertalet dessutom har gått under benämningen ”hä ä n´hälleforsar” eller ännu hellre med min barndoms klangfulla tungomål ” hä ä n´ostjak, å akt däg för han vol lätt eträt”, så anser jag mig väl kvalificerad att redogöra för en ”tidig hälleforsares” olika företräden.

Jag väljer Gajo, en hundarnas exponent från det tidiga 60-talet som hos mig har lämnat bestående intryck och hos andra outplånliga avtryck.

Sommaren –63. Min pappa och jag, en då finnig tonåring, på väg ner till Martin Norman, Gustavsström i Värmland för att hämta hem en snart tvåårig hanhund. Trots att det redan stod 2-3 st hundar därhemma så ansågs det vara lämpligt med viss förstärkning inför höstens älgjakt. Under bilresan ner så beskrevs nytillskottets gåvor i blommande ordalag. Superlativen formligen fyllde kupén och vi kunde knappt bärga oss innan vi skulle få  beskåda det underverk som under den närmaste 10-årsperioden skulle ha som sin främsta uppgift att göra livet osäkert för älgarna i Norrland. Vad vi då inte visste var att Gajo inte var någon liten och småaktig hund, utan han var mera av den där storväxta och storvulna sorten, som tycker att världen blir mera rättvis om det inte bara är älgar som går omkring och känner sig osäkra. Gajo bidrog gärna till att göra världen mera rättvis.

Väl framme så hälsade vi hastigt på Martin innan vi gick fram emot den hundgård där Gajo befann sig. Gubbarna i täten och jag snett bakom. Jag kunde redan på långt håll se att hunden inte led av några kariesangrepp utan att tandhälsan var god och att han dessutom var duktig på att hoppa.

Efter att under en stund ha blivit mönstrad från utsidan av stängslet så tyckte pappa att det var dags för en närmare inspektion av rörelseapparaten och med händerna i fickorna deklarerade han med hög och myndig stämma ”släpp ut hunn”.

Martin såg en aning bekymrad ut men efter en snabb omröstning där jag förlorade med röstsiffrorna 2-1 beslöts att jag skulle gå in och koppla hunden. Allt gick bra och efter att i hög fart släpats några varv runt gårdsplanen bestämdes att Gajo skulle släppas lös, allt för att man i lugn och ro bättre skulle kunna bedöma rörelserna. Några sekunder senare samtidigt som hunden i hög fart försvann in i skogen 200 meter längre bort säger pappa ”han ä snabb, han ha säkert ä bra tempo i sökä.” Efter någon timmes tid utan den minsta skymt av hunden så kommer nästa konstaterande, nu med ett tydligt gillande i rösten ”han värka va visökt, han ä int oppätter bena.”

Ytterligare några timmar senare, efter det att vi alla i berömmande ordalag talat om Gajos förmåga att befinna sig på annan plats än där vi själva var, började en gnagande misstanke växa fram – Gajo verkade inte alls dela vår uppfattning om att han skulle framleva resten av sina dagar i Norrland. Han tycktes trivas alldeles utmärkt därnere i Värmlandsskogen och föreföll dessutom vara strängt upptagen med någon mycket viktig aktivitet.

Två dagar och en avbruten orienteringstävling senare befann vi oss alla tre i en bil på väg norrut. Eventuella skadeanspråk ansågs då vara kvittade mot löftet att hunden i fortsättningen skulle befinna sig i den norra delen av Sverige. Att småaktiga värm-länningar inte rätt förstod och uppskattade sådana egenskaper som Gajo redan hunnit visa prov på kunde vi bara beklaga samtidigt som vi ljudligt gratulerade oss själva till det kap som vi hade gjort. En hund med ett sådant självständigt och bestämt sinnelag kunde bara göra sig själv rättvisa i Norrland.

Under resan så upptäckte vi snart ytterligare en av de många förmågor som denna hund var utrustad med. Vad den än förtärde så omvandlades det till gas. Vi hade inte bara införskaffat oss en älghund, utan dessutom på köpet fått en mindre gasfabrik och produktionen gick för tillfället på högvarv. Strax före Sundsvall bedömdes explositionsrisken vara så hög att det kunde vara välbetänkt med en paus för att ventilera och syresätta blodomlopp och kupeutrymme.  Gajo delade vår åsikt om det lämpliga med ett avbrott i bilresandet. Däremot visade det sig att vi inte alls hade samma uppfattning om när den skulle återupptas och det klargjorde han dessutom mycket tydligt en stund senare.

Övertalning i form av chokladbitar, smörgåsar, bullar och annat godis hade ingen annan effekt än att han med blixtens hastighet svalde de bitar som bjöds för att därefter snabbt återta sin position utanför bilen och detta utan så mycket som en svansviftning till tack. Hade Gajo levt idag så hade den fasthet och handlingskraft som han visade mot sina två tvehågsna manliga följeslagare renderat honom ett hedersmedlemskap i vilken feministisk organisation som helst. Med list och rep så lyckades vi till slut under högljudda protester från den nya familjemed-lemmen baxa in honom i baksätet och den avbrutna hemresan kunde fortsätta.

Med tiden och åren så bekräftade Gajo otaliga gånger att de talanger han var utrustad med var mångfalt flera än att bara skälla älg, vilket han för övrigt gjorde med stor bravur. Han jagade både mycket och länge, stort och större. Det största villebråd som jag idag kan dra mig till minnes är ett envist stånd och gångstånd på en 15-tons väghyvel efter riksväg 90 norr om Gulsele då vi erbjöds flera goda skottillfällen, den kom dock undan med endast smärre blessyrer i form av bitmärken på däck och hyvelstål.

Jag kan glädja ett stort antal av dagens hälleforshundägare med att Gajo säkert finns med i stamtavlorna om man tittar 30-40 år bakåt i tiden. Bara så att ni vet vilka dolda talanger era hundar går omkring och bär på.
Det självständiga och bestämda sinnelaget behöll han livet ut, vilket många av byborna i Gulsele med omnejd ännu idag kan vittna om.
Han är inte glömd.

Leif

​