Den minnesgoda läsaren, kanske erinrar sig slutet på min berättelse, om en trött husse och en trött hund. Efter en heldag i skogen fylld av strapatser och utan mat, trodde vi att dagen nu var slut och att kvällen skulle vara vigd för mat och vila. Ja förutom framtransport av kalven och flåning av den samma givetvis.
 

Jag hade min egen bil parkerad ca 2 km bort. En långsam färd anträddes mot bil och smörgåsar. Efter några minuters traskande hör jag en bil komma. Ljuskäglas från bilen får mig att för ett ögonblick tänka att det här måste var änglars ljus från himmelen. Bilen bromsade in och ut klev en jägare som för mig framstod som allt annat än ängel. Han var märkbart nervös och valde att tala om sitt ärende, med hoppande hit och dit i berättandet. Till slut sammanfattade jag hans situation och förstod varför hans ansikte drog ihop sig som ett sviskon ena stunden, för att nästa stund anta en högröd till lila färg.

Kort och gott, han hade bjudit in några utländska gäster att jaga älg. Han hade hört min och Arnes dialog i radion på morgonen. Därmed visste han att vi borde finnas i närheten. Han hade sökt med bilen planlöst efter oss i över två timmar. Kan du hoppa in i bilen med Boris och hjälpa oss med ett eftersök. I sista minuten av lovlig skjuttid, hade en av hans gäster påskjutit en kalv.

Jag stelnade till, frustade fram, för mig finns bara en sak som är viktig i denna värld just nu och det är min orörda ryggsäck. Du måste hjälpa oss med en gång, säger han. Måste och måste, väser jag. Det finns väl flera eftersöks ekipage än jag och Boris. Vi var nu framme vid min bil och där fanns även min kamrat Arne. Han kramar om Boris och säger till mig: tack Nils för att ni till slut klarade av eftersöket som jag ställt till med. Jag drack två snabba koppar kaffe och svalde ett par mackor, resterande smörgåsar fick Boris. Skynda på, säger mannen i nödsituation. Jag lovade att försöka komma honom till hjälp. Hela min kropp protesterade och Boris hade redan rullat ihop sig och såg allt annat än jaktsugen ut.

Vi förflyttade oss till skottplatsen. Jag steg ur bilen för att memorera hur skottet avlossats i förhållande till kalven. Med ficklampans hjälp såg jag att det var väldigt upptrampat av människor och hundar. Jag frågade min olycksalige broder : Har ni provat att spåra med någon annan hund. Nej, säger han osäkert. Vill du att jag skall hjälpa till, så lägg alla kort på bordet. Han berättade då att man först hade försökt spåra med en tax. Denne hade tappat spåret efter ca 500m. De hade då varit och lånat en labrador. Nästan på samma ställe hade denne också kört fast. Tredje hunden var en gråhund som skulle försöka reda upp det hela. På samma plats i en ungskog, tappade även han spåret. Föraren släppte hunden, vilken försvann i ca: 10 minuter. Inga skall hördes och efter en stund kom han tillbaka till föraren.

Detta mardröms scenario var alltså utgångsläget för mig och Boris. När jag satte på Boris hans eftersöks sele och klappade om honom, var det minsta möjliga respons i hans ögon, svansen hängde ner.  Skall någon följa med, frågade Sigvard, som min nyvunna vän hette. Nej tack, säger jag lite syrligt, ni kan elda, dricka kaffe och grilla korv. Jag var oerhört trött och alla muskler skrek efter mat och vila. 

Så dök jag in i det kompakta höstmörkret. Boris fick ta sig an spåret vid skottplatsen. Trots att många timmar förflutit och andra hundar och människor trampat fram i omgångar, började han med energi att spåra. Sakta och lugnt sniffade han än på grenar, än på marken. Vis av många eftersök tidigare, förstod jag att spåret var det rätta. Han nonchalerade tidigare ekipage fullständigt. Vi befann oss nu ungefärligen vid den punkt där tidigare tappter skett. Som på en femöring vänder Boris tillbaka i samma spår. Efter ca 50m tvärstannar han. Sniffar på en grangren och viker sedan av i nittiograders vinkel. Jag hade fullständigt klart för mig vad som skett. Boris sneglar på mig. Förmodligen tänker han, häng med nu din snubbelgubbe, så skall vi ha roligt.

Ficklampan hade börjat mattas och i den snåriga ungskogen inträffade ett antal magplask. Vi kämpade vidare. Så helt plötsligt stannar Boris och lyssnar och samtidigt lyfts nosen till en välbekant lukt. Han tittar på mig några gånger, där jag stannat som en bildstod. Jag måste nu fatta beslut om jag skall fortsätta spåra eller släppa Boris. Under spårningens gång hade jag konstaterat att alla fyra benen tydligen var välbehållna på kalven. Han följde även troget kon. Det förekom enstaka blodstänk ganska högt på grenarna.

Jag valde att släppa Boris. Han försvann efter spåret och efter ett par minuter kom hans lugna upptag. Hans vanligtvis kraftiga skall fick i kvällsluften och mörkret en nästan spöklik styrka. Steg för steg letade jag mig fram mot ståndskallet. Kon och kalven stod snällt och tryckt kvar, medan Boris flyttade sig runt. Jag var nu bedömningsvis ett hundratal meter från dem. Nu hörde jag att kon gjorde ideliga utfall mot Boris. Det var då tillfälle för mig att ta några steg extra snabbt mot målet. Tack vare att kon hade hela sin uppmärksamhet riktad mot Boris, kunde jag komma riktigt nära. Hon reagerade inte alls på mitt frasande och små knäpp av avtrampade grenar. 

Hur skall det gå att skjuta i en tät ungskog och dessutom i mörker? För att göra situationen ännu mer komplicerad, var jag ju ute efter en påskjuten kalv. Jag måste vara säker på att det var rätt djur, innan jag skjuter. Tack vare kons allvarliga lek med Boris, kunde jag nu skymta henne i buskarna, men ingen kalv. Mina ögon som vant sig vid mörkret till viss gräns, spanade av allt som kunde hänföras till kalv. Boris tog flera gånger kontakt med mig, fick en lätt klapp och en viskning, fortsätt bara.

Så händer det jag väntat på. Ett kalvhuvud sticker fram mellan några buskar. Jag knappast andas, synvilla eller? Avståndet mellan kon och kalven var nog trettio meter. Nu glider han fram lite längre i snåret. Jag beslutar mig. Kommer han två meter längre fram, skall jag kunna avgöra om det är rätt kalv och försöka avskjuta pilen. Plötsligt lägger sig kalven ner. Jag ser nu bara öronen som klipper av och till. Boris kämpar vidare med kon. Helt plötsligt vänder han intresset mot kalven. Han är nu så nära att jag befarar ett angrepp. Kalven reser sig blixtsnabbt och tar de avgörande stegen framåt. Jag lyfter bössan, grovsiktar och kvällsluften vibrerar när skottet går.

Ett brak i ungskogen förkunnade att allt gick bra. Boris var framme vid kalven och ruskade om den, stannade snällt kvar och sin vana trogen slickade han kalvens näsborrar. Kröp sedan ihop tätt intill kalven. Jag hade god lust att göra det samma. När jag passat kalven, hörde jag någon blåsa i ett horn inte allt för långt borta. Jag svarade med att blåsa i en tomhylsa.  Jaktgänget som nogsamt hört och följt dramat, kom nu fram och lovordade det lyckliga slutet.
Kalven var träffad bak i skinkan.

Nils Bäcklin