© Hälleforshunden

  • Facebook Social Icon

Om att skaffa hälleforsare

Jag har haft hundaråå sedan tidigt 70-tal, olika raser och användningsområden. Dock har de haft en sak gemensamt, det här varit jakthundar. När jag närmade mig pensionen kände jag att det skulle vara roligt med en älghund, medan man fortfarande kan färdas någorlunda i terrängen. Vi har haft älghundar tidigare, men under senare år bara haft stövare.

 

Min hustru och jag började spåna i vilken ras vi skulle satsa på. Jämthundar har vi haft, dock inte varit helt nöjd med dem jaktligt. Däremot har de varit fantastiska familjehundar. Jämten var ett alternativ, ett annat var vit älghund. Där var vi lite tveksamma då efterforskningar visade att det finns många goda älghundar bland de vita, men även de som absolut inte gör sig i älgskogen.

 

Vårt tredje alternativ blev Hälleforshunden. Vi hade inte någon stor erfarenhet av rasen, men vad vi kunde läsa oss till verkade hälleforsaren ofta bli dugliga jakthundar. Lite skrämda av gamla berättelser om väl så skarpa hundar men något lugnade av de försäkringar vi fick från innehavare av hälleforsare att de numera var betydligt lättsammare att hantera så föll valet på en hälleforsare.

 

En bekant som hade en tik och en hane planerade en kull våren -17 och vi tingade på en tikvalp. Tyvärr gav den parningen inget resultat så då var vi utan valp i alla fall. Vi satte igång att ringa runt till de uppfödare som hade valpar det året och fick napp på flera hanvalpar, men vi ville ju ha en tik. Slutligen hittade jag en liten oansenlig annons på Hälleforsklubbens hemsida, och där, hos Kalle Johansson, fanns två tikvalpar tillgängliga. Vi bestämde oss på en gång, och redan helgen efter var vi upp till Fredrika, där Kalle bor och tittade på valparna.

Båda föräldrarna var dubbelchampion, så förhoppningarna var ju stora. Mamma Jana och pappa Jaktdrömmens Oden, som deltog i Älghunds-SM det året.  Vi fick hem vår valp och hon har inte gjort oss besvikna. En helt underbar personlighet, snäll och vänlig med ett helt otroligt tålamod, utan att för den skull vara mesig. Nej, tvärtom, det är en tuff dam som också utrustats med en stor inre trygghet. Jaktligt har hon utvecklats till belåtenhet, första älgen på stånd vid 19 månaders ålder och arbetat med älg många fler gånger. Förhoppningsvis blir det något jaktprov till hösten.

För er som eventuellt går och funderar på att skaffa en Hälleforshund så kan jag bara uppmuntra er till att prova rasen. För vår del har vi fått mer av Feejjen än vi kunde hoppas på! Ännu återstår mycket i jaktskogen men hon är en härlig jaktkamrat och en underbar familjemedlem med så mycket personlighet och intelligens.

 

Östen Eriksson

En tik att hoppas på: Snålvikens Feejjen