Pajo, hälleforshundens stamfader

Brev från Per Ferm, HasselaHassela den 12 dec. 1988

​

1930 föds i skogsbyn Styggberg, på gränsen mellan Medelpad och Hälsingland , en hundvalp som skulle få namnet Pajo. Pajo blev senare den hund som har kommit att räknas som Hälleforshundarnas stamfader. Första ägare till Pajo blev en 18-årig yngling vid namn Per Ferm och vi får nu möjligheten att läsa Pers egen berättelse om de första åren med hunden Pajo.Som förste ägare till stamfadern till denna hundras, vill jag här redogöra om denne hunds härkomst och uppväxt, fram till dess han såldes ner till Hällefors.

​

Att hunden såldes från Hassela i norra Hälsingland, av en Petrus Hasselblad, det har stått att läsa i flera jakttidningar. Och det är alldeles rätt och riktigt, m en han var endast en förmedlare av försäljningen. Den som ägde Pajo, som hunden hette, var undertecknad, Per Ferm och jag bor fortfarande kvar i Hassela. Vid den tiden jag ägde Pajo bodde jag i en liten skogsby som hette Styggberg, i västra delen av Hassela. När man så att säga är uppväxt i skogen, väcktes jaktintresset redan innan man slutat den sexåriga skolan.

Vid den tiden fanns i vårt hem en hund av blandras. En korsning mellan en gråhund och en stövartik. Vid den tiden var det ej vanligt att man höll sig till rasrena hundar. Åtminstone var det ej vanligt i dessa trakter. För denna hund, som för övrigt hette Ture, sköt vi mycket hare. Men han drev även räv och var även en god fågelhund. Han skällde även älg, men någon sådan fälldes ej för honom, så vitt jag vet. Modern till Pajo ägdes av några till mig jämnåriga pojkar i en grannby. Hon användes som ekorrhund, vilket var en vanlig och lönande jakt på den tiden. Det var en helvit tik av spetstyp. Rasen vet jag ej, troligen var även hon av blandras. Tiken ifråga blev nu parad med vår halvstövare och det blev fyra valpar i kullen. Jag skulle få välja en valp och det blev just Pajo.

​

Eftersom jag då var en ivrig harjägare och Ture började att bliva gammal skulle jag försöka att göra även Pajo till en harhund. Första hösten hade jag honom tillsammans med fadern, men någon harhund tycktes han ej vilja bliva. Däremot kunde han skälla på skogsfågel som det fanns gott om då. Älg var det däremot mycket ont om i skogarna. Om man råkade komma på ett färskt älgspår kunde man dock märka att han hade stort intresse av dessa redan första hösten.Jag hade då kommit upp i 18-års åldern och började få intresse även för älgjakt. En oktobersöndag påföljande höst skulle jag få följa en något äldre kamrat på just älgjakt. Han hade lånat en älghund av sin bror och så skulle jag ha Pajo med. Det var som sagt mycket lite älg i skogarna och vi gick ända tills på eftermiddagen innan vi hittade ett någorlunda färskt älgspår. Till sist hittade vi spår efter en familj på fyra djur. Spåren var visserligen något dygn gamla, men eftersom kamratens hund var en bra spårhund, så gick det ehuru knaggligt att följa spåren. Efter någon timmas spårning kunde vi dock se att vi kommit på färskare visten och vi kunde ana att älgarna fanns i närheten. Det var ej långt till skymning och vi kom överens om att kamraten skulle släppa sin hund men att jag skulle hålla Pajo i koppel ifall att älgarna skulle stanna för hunden. Det blev mycket riktigt ett upptag med ett kort ståndskall sedan blev allt tyst. Vi stod kvar och lyssnade om vi skulle höra något mer skall, men allt var tyst. Det började att regna och skymningen började att falla. Om någon minut kom hunden tillbaka och vi hade inget annat att göra än att koppla hundarna och börja gå hemåt.

Vi hade över en mil hem och de tre, fyra första kilometrarna i svår terräng innan vi nådde en större gångstig. Efter att ha gått ett stycke släppte vi de bägge hundarna för att det skulle gå bättre att gå i terrängen. När vi nått fram till kanten av en mindre myr, försvann med ens de bägge hundarna. Vi stannade upp och undrade vad de kunnat få vittring av. Vi stod en stund och väntade allt medan regnet tilltog. Jag minns att jag sa till kamraten, om det ändå kunde komma en älg så vi finge skjuta vattnet ur gevärspiporna. Jag hann knappt säga detta förrän det kom en älg travande ut på myren, med Pajo tätt efter. Det blev en kort affär. Ungtjuren föll ihop vid myrkanten och nu var även den andra hunden framme vid älgen.

Det var nu nästan mörkt och vi hade inget annat än att skyndsamt bege oss hemåt sedan vi hastigt tagit ur älgen. Men nu måste vi ha hundarna kopplade vilket var mycket besvärligt i mörkret och den svåra terrängen. Men annars var det risk att de vände åter till älgen. När vi omsider nådde fram till gångstigen var det fullständigt nermörkt och det var nog mest hundarnas förtjänst att vi kunde följa densamma. När jag genomblöt omsider kom hem hade det varit mörkt i flera timmar och då hade min kamrat ändå nära en halv mil hem.Jag har under årens lopp ofta tänkt på denna min första älgjakt. Jag är ganska säker på att om många av dagens älgjägare måste göra en sådan test så skulle nog antalet älgägare starkt reduceras. Men nu var älgintresset väckt hos både mig och Pajo.

Sedan sköts det några älgar varje höst för Pajo. Men så fridlystes älgen i norra Hälsingland och det blev mindre jakttillfällen. Men jag hade tillgång till jakt på Medelpadsidan. Jag bodde ej så långt från länsgränsen.

​

Jag har här berättat om min första älgjakt med Pajo och jag skall här berätta om min sista jaktdag med honom. Jag hade fått jakträtt på Medelpadssidan och det var sista jaktdagen. Jag jagade ensam den dagen. Eftersom jag hade en del sysslor att utföra på morgonen kom jag ej iväg förrän vid åttatiden. Jag gick långt och länge utan att träffa på något nytt älgspår. Men sent på eftermiddagen, då jag faktiskt var på hemväg stötte jag på visten efter en ko med kalv. Pajo hade varit borta en god stund och jag förstod att det snart skulle bliva ett upptag. Men hur långt borta? Plötsligt fick jag höra hans ståndskall i änden på den långsmala åsen där jag stod. Jag började springande förflytta mig mot ståndskallet. Men när jag stannade och lyssnade hörde jag att det övergått till ett gångstånd och att det var betydligt närmare. De var alltså på väg mot mitt håll. Jag smög mig fram till en glänta och väntade. Då fick jag se dem komma, men så stannade de bakom ett buskage så jag kunde ej skjuta. Kalven kom fram, men de var ju fridlysta på den tiden. Efter en stund fick kon troligen vittring av mig, för hon kom snabbt över den lilla gläntan. Men jag var ju beredd och det blev två snabba skott, sedan var de försvunna. Jag gick fram dit jag såg älgarna försvinna och bara ett tiotal meter därifrån låg kon redan död. Men kalven och Pajo syntes ej till. Jag var kvar vid kon nästan en timma och väntade att Pajo skulle komma tillbaka. Det hade börjat att blåsa så det hördes inget, så jag beslöt att gå tillbaka dit jag skjutit kon. När jag efter en timma kom tillbaka dit var dock Pajo där och låg bredvid kon. Denna min sista med Pajo var inte på långa vägar så dramatisk som den första. Men jag måste säga att jag hade tur båda gångerna.

Dagen efter ringde Petrus Hasselblad och undrade om jag ville sälja Pajo. Han hade sett en annons i någon av Stockholms tidningarna att Hälleforsbolaget ville köpa en älghund.

​

De ville ha hunden ifråga på prov. Jag var ej så vidare pigg på att sälja Pajo, men till sist gick jag med på att sända ned honom. Det var en jägmästare Edvard Rådberg i Garpenberg som var mottagare. Vi begärde 800 kronor för honom och det var ju rätt mycket pengar för en hund på den tiden. Det var år 1936. Det gick över en vecka utan att vi hörde något av köparna, så jag ringde Hasselblad och bad honom att ringa dit ner och kräva besked annars fick de sända hunden tillbaka. De svarade då att de ville prova honom ytterligare några dagar, men att de skulle sända 200 kronor i handpenning. Efter ytterligare några dagar meddelade de att de var villiga att köpa Pajo och de skulle sända över pengar. Efter något år ringde jägmästare Rådberg till Hasselblad och meddelade att de var mycket nöjda med sitt köp av Pajo och undrade om vi hade någon hund av samma ras så var de villiga att köpa ännu en hund av oss. Men som vi ej hade någon sådan så blev det ej någon mera affär av.Det gick flera år och jag hade nästan glömt bort försäljningen av Pajo. Men så, det var i början av 1950-talet. Min bror och jag var på besök hos en bekant i Ljusdal. Naturligtvis kom samtalet in på jakt och hundar. Denne bekanting omtalade då att han läst i ”Svensk Jakt” om en hund från norra Hälsingland som Hälleforsbolaget köpt därifrån och som hette Pajo. Jag förstod då att det måste vara min Pajo som det var fråga om. De hade efter hunden ifråga fått fram en ny ras som hette Hälleforsrasen.

​

Högaktningsfullt
Per Ferm, Hassela

​

Vad hände sedan?

Då Petrus Hasselblad i september 1936 per brev kontaktade skogsförvaltare G.Risfors vid Hällefors Bruk AB och erbjöd Pajo till försäljning var det 14 st älgar fällda för hunden. Under åren som följde fälldes för Pajo på brukets marker under: 1936 - 15 st, 1937 - 25 st, 1938 - 31 st, 1939 - 34 st, 1940 - 21 st, 1941 - 16 st.
Långt efter Pajos död skriver jägmästare E.Rådberg i ett brev till Jonas Gulin att ”Pajo kan betraktas som den bästa ståndhund som någonsin förekommit på Hällefors Bruks marker.” Totalt fälldes för Pajo 156 st älgar. Pajo dog d.14 nov.1941.

​