© Hälleforshunden

  • Facebook Social Icon

Rävamyrens Sigge

Jag vill dela med mig av en underbar resa som jag gjort de sista tre åren.

Det började med att min förra Hälleforsare fick beskedet skelettcancer och var tvungen att avlivas. Jag stod helt plötsligt utan jakthund och kollade in på Hälleforssidan efter aktuella parningar.

Tomas Kärrman Rävamyrens kennel i Gunnarn hade lagt ut om en parning som såg intressant ut, jag ringde honom och hörde mig för om det fanns möjlighet att få sätta upp sig på en lista. Det fanns det givetvis men han kunde inte lova något förrän valparna var födda. Det blev en lång väntan på samtalet, men till slut kom det. Tomas meddelade att det blev sju valpar och att jag fick ta den sista hanvalpen.

Valpen blev döpt till Rävamyrens Sigge och vi hämtade honom vid 8 veckors ålder. En bilresa på 22 mil enkel resa. Sigge skötte sig föredömligt på hemresan.

Tiden gick och Sigge visade sig vara och är en otroligt lugn hund. När så november kom kunde jag inte hålla mig längre utan provade att släppa honom. Redan på de första släppen var det som att han visste att det var älg han skulle söka upp. Jag blev helt fascinerad över hans målmedvetenhet. Han var knappt ens intresserade av fåglar eller ekorrar vilket jag annars tycker är normalt för en valp. Visst skällde han någon enstaka järpe men inte mer än några skall åt gången. Efter bara några släpp fick jag skjuta en liten pinntjur på gångstånd.

I december gjorde han sitt första riktiga ståndskall. Efter ett långsamt gångstånd på ca 1 ½ km blev det fast stånd. Efter ca 2 timmar stod jag endast ca 60 meter från ståndet då det helt plötsligt tyst. Blev lite orolig att jag vindstött det, men efter någon minuts tystnad tar jag upp GPS:en och ser att Sigge gett sig tillbaka på sitt bakspår. Glädjen över att han målmedvetet söker sig tillbaks till mig, något som jag tränat honom hårt på växlar över i frustration att han lämnar älgarna när jag var så nära.

Jag hade dessutom inte korsat älgarnas spår när jag gick mot ståndskallet så jag förstod att det skulle ta lång tid innan Sigge skulle hitta mig. Ca fem minuter efter att Sigge lämnat ståndet kliver en av älgarna fram bakom en gran men det var bara att se och njuta av vårt mäktiga djur. När väl Sigge kom tillbaks så hade jag stött älgarna och de var långt borta.

Sigges första riktiga höst, när han var 1 ½ år, var en höst där nästan allt stämde för mig, Sigge och mina söner (Nils och Anton) som då var 15 och 20 år. Vi sköt totalt 18 älgar på stånd och gångstånd den hösten. Det var dessutom bara jag och sönerna som sköt dem, ingen passkytt fick skjuta för honom.

Höst nr 2 blev han färdig jaktchampion och dessutom kvalade han in till Västernorrlands uttagning till Älghunds SM 2015. Här började en resa som jag aldrig drömt att få vara med om. Och med facit i hand hoppas jag att fler får vara med och uppleva en liknande resa.

Uttagningen var den 15 augusti 2015 utanför Sollefteå. Vi var sex hundar som skulle göra upp om en plats till SM. Lottning av olika såter skedde kvällen innan och vi skulle släppa halv fem på morgonen. Det börjad bra där Sigge på andra sökturen tog upp älg på över en km. Men glädjen sjönk när vi hörde att det efter ett kort gångstånd gick lös.

Efter ett traktbyte fick vi åter tag på älg men när domaren började och räkna ihop tiden insåg vi att när provtiden gick ut skulle vi bara fått till 85 minuters sammanhängande skalltid. Vilket också blev fallet. Jag var trots allt nöjd med dagens hundarbete, Sigge kunde inte rå för att klockan var mot honom. När jag kom tillbaks till övriga provdeltagare var jag den sista hunden som kom tillbaks och jag hörde snabbt på de övriga att Sigge låg rätt bra till. Provet blev ett 2:a pris men det räckte till seger och biljett till SM.

SM var i Sysslebäck 25 september. Jag kände en enorm glädje att få visa upp Sigge som var första hälleforsaren att delta i SM. Jag har egentligen inte förrän efteråt fattat hur uppmärksammat det var förrän jag kollat runt på olika social medier. Min äldre son ringde på eftermiddagen när provet var klart och vi väntade på prisutdelningen och sa att ”du är överallt på nätet, bearplay, jaktjournalen, facebook, instagram mm.”

Den första jag träffade när jag kom till Långbergets hotell var Holger Nilsson från Jaktjournalen. Han frågade direkt om han fick följa med på provet och göra ett reportage om den första hälleforsaren på SM. Jag tyckte det kändes jätteroligt men kände samtidigt en stor press att Sigge skulle leverera.

Det som sedan hände har redan många av Er följt på liverapportering och facebook.'

Kl 0610 var vi på plats där vi skulle släppa. 0630 släpper jag och Sigge tar upp endast 150 meter bort. Kände direkt att detta var ingen bra start. Men redan efter några sekunder säger jag till de övriga att det inte kan vara älg och att vägvisaren får vara beredd med bössan. Men det går iväg i gångstånd en km och blir sedan fast stånd. Gångståndet och ståndskallet skallade han precis som att det vore älg vilket gjorde mig mycket förbryllad med tanke på upptaget. Än mer förbryllad blev jag när det efter ca 40 minuter börjar att bukta. På tredje bukten kan jag dessutom locka inom honom vilket inte brukar gå när han jobbar med älg. Jag kopplar honom och vi går ner på ståndplatsen, där kan vi skrattande konstaterade att Sigge skällt vildsvin.

Nytt släpp och Sigge drar iväg direkt och tar upp på 1 km. Efter 90 minuter ska domaren gå in och göra en lätt stöt. Jag kände naturligtvis ett visst vemod efter morgonens vildsvinsskällning. Jag ser på GPS:en att det blir en kort stöt, men när då domaren kommer tillbaka och säger att han nu sett någon som han aldrig sett förut, ja då håller jag på att sjunka genom marken. SM, reporter från jaktjournalen, liverapportering och så skäller Sigge först vildsvin och nu…

Då säger domaren, ”jag har för första gången i mitt liv sett en värmländsk älgko”. Från att reporter, vägvisare och jag först nästan tappat hakan brister vi ut i skratt. Vilken lättnad, nu var vi på banan. Nu gällde det att skaffa poäng.

Vi följde naturligtvis med på liverapporteringen och insåg att vi var bara fem hundar kvar som hade något med toppstriden att göra.

När jag efter avslutat prov lämnade in tracker- halsbandet fick jag höra att Sigge nog låg topp tre. Oj vad jag kände mig nöjd över Sigge.

När det blir prisutdelning och jag inser att Sigge gjort sitt bästa jaktprovsresultat någonsin, att han gör det på ett SM och att det blir till en andra plats, ja då finns det bara glädje. Denna känsla hoppas jag att jag får dela med fler hälleforsägare i framtiden.

Och naturligtvis med dagens sociala medier så börjar telefonen att vibrerar bara några minuter efter att resultatet offentliggjorts, grattis sms bara ramlade in.

Kvällen avslutade med en trevlig middag och mycket hundprat. Ett stort tack till vägvisare Tomas ”ToTo”, domare Jan-Olov och Holger från Jakjournalen.

Vi hade många skratt samt roliga och dråpliga berättelser under dagen.

Det var egentligen först dagen efter när jag satt i bilen på vägen hem som jag började inse vad Sigge gjort för hälleforshunden. När sedan vår ordförande Wåge Lundgren ringer upp och gratulerar så förstår jag än mer betydelsen av silvret.

De som nog hade det jobbigast under SM dagen utöver Sigge, var mina söner hemma som följde med på de sociala medierna. De sa att väntan på statusuppdateringarna och sedan väntan till prisutdelningen var olidlig.

Nu ser jag fram mot nästa höst, för jag har en valp, Zetor som är en avkomma efter Sigge. Ett yrväder som springer runt gården och är ett stort irritationsmoment för Sigge. J

 

Anders Broman