© Hälleforshunden

  • Facebook Social Icon

Bättre stövellös än rådlös

Snön kom tidigt denna höst, för att vara i Kolmårdenskogarn osedvanligt tidigt. Almanackan visade sjätte november och älgjakten pågick för fullt.

Sista dagarna hade det töat ganska ordentligt och snön hade förvandlats till en blågrå sörja. Inne i skogen på norrsidan låg dock snön fortfarande heltäckande kvar. Jag hade bokat in en mellandag för löshundsjakt med min eminenta ”Hälleforsare” Bamse. När jag packade bilen i tidig morgonstund och förväntansfullt anträdde färden till jaktmarken, märktes att väderleken så sakteliga ändrade sig från plus till minusgrader.

Väl framme kunde jag konstatera att det blivit ganska skarpt i markerna och att oddsen därmed sjunkit för en lyckad jakt. En kopp kaffe, en heltänd Bamse och i övrigt alldeles ensam i området gjorde att när jag satt där och inväntade morgonljuset, spred sig en känsla av frihet och vällust i kroppen.


För cirka fjorton dagar sedan hade fröträden på ett område avverkats. Hygget låg intill en tjärn och geografiskt mitt i det område där jag skulle jaga, detta var ett område som borde locka till sig älg. Alla förberedelser var gjorda, inklusive koll av vindriktning.


Tursamt  kunde jag börja vandra in direkt från platsen där bilen parkerats. Bamse befriades från selen. En blick från honom sa att han visste vad som gällde. Några korta sökrundor, sedan iväg i allt större cirklar. Det röda bandet kring halsen lyste effektfullt mot snön när han oförtrutet jobbade vidare.


Ett litet berg fick bli min första anhalt, där kunde jag lyssna av ett stort område. Upptaget dröjde och mitt beslut blev att avancera till nästa höjdplatå.

Jag hade just rest mig upp, när de första trevande skallen kom, sedan exploderade fullkomligt luften av Bamses välkända sopran. Nu kunde jag med lugn återta sittplatsen och njuta av den mäktiga musiken. Klockan började nu att närma sig tolv. Bamse hade skallat utan uppehåll i en och halv timme. Ståndet var tydligen helt låst. En kaffeslurk och sedan ansmygning mot älgen eller älgarna. Snön hade nu helt kristalliserat sig och för varje steg jag tog uppstod ett fasansfullt oväsen. Det var inte bara jag som hade problem med skaren, även älg och hund hördes när de trampade runt i kanten av ett kärr.

Det var inte mer än ca 200 m fram till ståndet. Plötsligt blev allt tyst. Hade älgarna gett sig av? Ett raspande ljud i skaren förkunnade att det var Bamse som kom och hälsade på. Hans snabba blick sa ungefär: Vad tusan håller du på med egentligen? Så återtog han återigen sin position och hans lugna skall hördes åter, men nu något längre bort.Klockan visade halv tre. Det var således inte mer än en timme kvar innan jakten måste avslutas. Skulle jag ha någon chans att komma inom skotthåll innan dagen var över? Jag beslutade mig snabbt för att hoppa ur stövlarna och med bara fiberpälssockorna på fötterna, göra den sista ansmygningen. En ridå med gammelskog skilde mig nu från det stabila ståndet.  Där var snön något mjukare i sin konsistens. Nedräkningen visade trettio minuter kvar av lovlig tid. Äntligen fick jag se Bamse skymta mellan några smågranar. Men var fanns älgarna?

Ett stort kohuvud syntes plötsligt i en glänta och längre bort förnam jag ytterligare två djur. Att avge skott i det ögonblicket var uteslutet, tio meters framryckning var nödvändigt. Dessa tio meter tog säkert lika många minuter i anspråk. Så blev då tavlan framför mig greppbar, ett snabbt skott och ena kalven rusade några meter bort och rullade därefter runt.


När jag kom fram till kalven hade Bamse redan fröjdat sig ett tag och ena sidan var närmast avklädd. Husse och hund kramade om varandra och en av många lyckliga jaktdagar med Bamse var över.

 

Nils Bäcklin