Många jakter glömmer man lika fort som dagen tar slut. Andra tillfällen etsar sig fast i minnet livet ut.

Den här jaktdagen började i moll men slutade i dur. Kl 8.00 skulle jag träffa min kompis. Arne. Han hade  redan korkat upp termosen  när jag anlände. Boris som kände Arne väl, gnydde till och viftade förhoppningsfullt på svansen. Vi dröjde kvar vid samlingsplatsen en bra stund. Den mulna morgonen gjorde att morgonljuset lät vänta på sig. Vi hann med att ljuga lite för varann och lösa en del av världsproblemen, innan vi kom till sak.

Jag kollade vindförhållandena och föreslog att vi skulle starta dagens älgjakt i Tallsjöområdet. Arne som var väl förtrogen med marken placerade jag i en mossspets inte långt från Tallsjön. Vi var bägge utrustade med kom-radio.
Arne skulle anropa mig när han var på pass. Så kom då anropet: ”Hallå Nils, jag är på plats, på vägen hit gick jag över som jag bedömer färska älg spår.”
Boris och jag växlade blick och fick en extra adrenalinklick. Jag gjorde nu, som det skulle visa sig dagens största misstag. Eftersom jag bedömde ett snabbt upptag om Arnes iakttagelser var riktiga, lämnade jag min ryggsäck kvar i bilen. Boris var som vanligt taggad. När jag efter si så där tvåhundra meter, släpper honom hade han redan sniffat älg i näsborrarna. Han försvinner med stor iver och efter fem minuter kommer den första serien av skall. Lugna älgar, lugn hund, tänkte jag.

Älgarna stod kvar i upptaget och nu var det musik i skogen. Efter en kvart börjar älgarna att röra på sig, men inte fortare än att ståndet övergick till gångstånd. Riktningen var norra delen av Tallsjön . Det fanns nu goda utsikter att ekipaget skulle passera mossen där Arne satt med dunkande hjärta. 

Så kom då upplösningen, vad jag trodde, ett skott blandar sig med Boris konsert. Efter en stund hör jag hur Boris fortfarande skäller serier allt längre bort. Så kommer anropet  från Arne:” Hallå Nils kom, jag har skjutit på en kalv, men den ligger inte.” Jag trasslar mig fram i den blöta myren till Arnes pass.

Där står en mycket uppbragt kompis. Han brukar alltid visa upp ett soligt grin när vi ses. Idag hade anletsdragen utbytts mot ett bekymrat och tankfullt utseende.
Arne som är en mycket omdömesgill jägare och duktig skytt, berättar nu hur det utspelat sig. Jag har inget att skylla på säger han ärligt. Det var gångstånd ända fram till passet. Ko med kalv dök upp med Boris i hälarna. De kom rakt emot mig som på ett pärlband. På trettio meter skjuter jag skottet mot kalven. Jag tycker mig se att kalven rycker till en aning, tror att snart faller den. När jag i nästa ögonblick ser älgarna försvinna bakom en grupp martallar, börjar jag känna tvivel. 

Boris som nu inte hördes längre hade fortsatt med kon. Men var kalven med, eller hade den fallit?  Jag försökte muntra upp Arne med teorin att kalven säkert fallit längre bort. Skottplats undersökningen blev inte alltför upphetsande. Några korta ljusa strån, var allt jag hittade. Inget blod, inga tecken på benskador eller spretande klövar. Det var mjukt i markerna och spår avtrycken var relativt lätt att följa. Jag bad Arne söka upp en plats där han kunde avlyssna Boris´ framfart och sedan via radion hålla kontakt med mig. Klockan var nu halvelva. Jag visste vad som var min uppgift, att noggrant handspåra älgarnas väg och förhoppningsvis hitta kalven. 

Efter en timmes spårande hade jag ännu inte sett ett tecken på att kalven var skadad. Kon och kalven följdes åt med Boris som kontrollant. Jag hörde nu svagt skall i fjärran, samtidigt som Arne anropade på komradion. Han meddelade att han tyckt sig höra Boris i närheten av Grytmossen. Så knäppte det till i radion och blev tyst. Jag hann inte informera mig fullt ut och kunde bara säga för mig själv ”jävla radio”. Det visade sig att kommunikationerna var brutna  för den dagen.
Nu började magen göra sig påmind om att det gått åtskilliga timmar utan påfyllning. Kaffe och mackor låg kvar i bilen och förmodligen skrattade åt mig. Stegen började  bli tyngre, det hade nu gått ca två och en halvtimme. Jag stannade då och då och lyssnade efter Boris. Hans skall hördes med varierande styrka fortfarande långt bort. Jag såg i spårningen att det varit kortare stånd, men inget tydde på att kalven legat. Ett högt berg blev nästa avlyssningsplats. Därifrån hördes skallen bra och jag konstaterade att det nu var ett veritabelt ståndskall. Nu blev stegen lättare när jag trodde att upplösningen var förestående.

Kollar vindriktningen, en omfattade kringgående rörelse var nödvändig. Helt plötsligt prasslar det till bakom mig, en puff på handen och Boris uppenbarar sig för konsultation. Duktig hund, säger jag, fortsätt du jakten. På några sekunder var han borta igen och några minuter senare hörs han åter och visst var det ett klangfullare skall efter besöket hos husse.

Vindriktningen var nu lämplig, ansmygningen började. I kanten på en mindre mosse såg jag först Boris cirkulera runt en liten tätning. Han ljusa yviga svans kontrasterade effektfullt mot omgivningen. Skallen var avgrundslika. Inne i tätningen skymtade något mörkt. Plötsligt gjorde kon ett utfall och hamnade i mitt blickfång. Boris parerade skickligt. Någon kalv såg jag inte till, trots ivrigt spanande.

Kon drar sig tillbaks i den skyddande vegetationen. Något rör sig på nytt i marknivå. Två små öron klipper fram och tillbaka. Kalven måste ligga där, tänker jag. Boris har givetvis noterat min närvaro och besöker mig då och då. Ser ut att tänka ”vad fan håller du på med”. En förmodad vindpust från mig gör kon orolig. Helt plötsligt går hon fram dit jag såg kalvöronen, puffar till kalven. Jag hör kalven resa sig, något skott tillfälle erbjöds inte. Boris signalerar sorgsamt ”att det skall vara så komplicerat. Återigen fick jag anledning att förbanna mitt tilltag att lämna ryggsäcken i bilen. Nu var jag ordentligt trött och hungrig. Kunde konstatera ett borttonande gångstånd. En titt på klockan visade kvart över två. Halv fyra skulle det säkert vara slut på skjutljuset för dagen.

Jag knegade på, men kände plötsligt att kroppens förråd av reservnäring närmade sig en påtagligt låg nivå. Plötsligt började jag ta snedsteg, kände att benen vek sig och satte mig med dunkande hjärta. Symtomen kände jag igen från ett femmils lopp på skidor, en gång när det begav sig. ”Brödskärra” kallas det visst för. Nu är nog infarkten nära, tänkte jag, försökte resa mig upp på vingliga ben. Lyckades skärpa till mig så pass att benen började röra sig i flyktingarnas spår igen.

Omtumlad kom jag fram till en skogsbilväg. Jag satte mig på vägkanten, önskade främst av allt att Arne eller någon annan skulle dyka upp. Jag lystrar till, visst är hundskallen nu på väg mot mig. Det kanske bara är en illusion. Men jag måste flytta mig ner till ett mossdrag ett par hundra meter från  vägen säger hjärnkontoret. Väl nere på tänkt plats ser jag älgarna i sakta trav komma fram i andra ändan på mossen. Boris avslutade tåget något hes efter en hel dags skällande.

Avståndet mellan kon och kalven var nog ca: tjugo meter, misstänkt långt i denna situation, tänkte jag. Nu eller aldrig, fundera jag. Visst såg kalven trött och slokörad ut. Jag lyfter bössan och hittar träff ytan. Kalven gör ett sista språng och faller sedan.  Boris är i samma sekund framme. Ger kalven några avskedskall, Noterar med ett par slickningar i näsborren ”du ligger still”. Säkrast ändå att rycka lite ragg. Så kryper han ihop och lägger sig nära kalven.
En trött husse  och en trött hund, men bägge nöjda och glada att allt var över för denna dag, ”trodde vi”. I skumrasket passades kalven. När vi kom ut till vägen, väntade nya arbetsuppgifter.

Var kalven skadad när jag sköt den, frågar sig kanske någon? Visst var den skadad, en låg träff som tangerade nedre lungfästet.

Vad som väntade på Boris och mig fortsättningsvis denna kväll, får ni reda på genom att klicka här >>

 

Nils Bäcklin